Idag är huvudmannaskapet, det vill säga ansvaret, för den personliga assistansen uppdelad mellan staten och kommunerna. Det betyder att personer som har stora behov av personlig assistans får det av staten, via Försäkringskassan, och de med lite mindre behov får det av sin kommun. Den här uppdelningen har kritiserats länge eftersom det blir ojämlikt över landet. Beroende på kommunernas ekonomi och egna riktlinjer får personer, som egentligen har likartade behov, olika mycket personlig assistans. Om det bara finns en huvudman, i form av staten, kommer det att bli mer lika över landet.

Det finns dock stora risker med ett statligt huvudmannaskap. Idag fungerar kommunerna som ett slags skyddsnät ifall man förlorar sin personliga assistans via staten. Det går då att söka personliga assistans via kommunen istället. Den möjligheten kommer att försvinna med ett statligt huvudmannaskap. Man kommer då få nöja sig med institutionella lösningar som hemtjänst och gruppboenden.

Panelen, som bestod av assistansanvändare, riksdagspolitiker och forskare, diskuterade hur stor risken är och vad som behöver göras först för att minimera den så att personer inte blir utan personlig assistans i framtiden. Panelen var överens att statligt huvudmannaskap är bra, men att behovsbedömningarna måste förändras innan det genomförs.

Medverkande:

  • Erika Wermeling, moderator
  • Jonas Franksson, ordförande, STIL
  • Jessica Smaaland, politisk sekreterare, STIL
  • Malin Danielsson, Liberalerna
  • Ulrika Westerlund, Miljöpartiet
  • Andreas Petterson, lektor i juridik med inriktning mot offentlig rätt